Jag sökte Kv Konstskola mest på test. För att jag inte hade något bättre för mig. Jag trodde verkligen inte att jag skulle komma in, ville dessutom hellre gå dômen men hahaha på det nu! Jag kom in på Konstnärlig Grundläggande utbildning och tänkte att fan jag är inte bra nog för att gå här jag kan ju INGENTING. Sen visade det sig att det var helt rätt för mig. Jag kom förra veckan in på FOF (färg och formfördjupning) som är en mer djupgående kurs där man får mer fria händer i längre projekt. Jag är en av tio som de tog in och jag är fett stolt över mig själv. Mitt år på Kv har varit det bästa i mitt liv, jag har hittat min själ igen och har fått många fina vänner, som jag nu inte kommer träffa dagligen längre och det SKÄR I MIG. Jag vill i alla fall blicka tillbaka på mitt år på Kv Konstskola för DET HAR GÅTT SÅ FRUKTANSVÄRT FORT och imorgon är det avslutningsfest och sen är det sommar och efter det börjar ett nytt år. Så tack Kv och alla människor där för det finaste året i mitt liv.

 

Tre filmer om Kenta och Stoffe, om missbruk och livet. Bästa dokumentärerna jag vet och de är otroligt viktiga än idag. Alla tre finns på youtube.

 

Dom kallar oss mods (1968)

 

Ibland får jag frågor om jag säljer det jag gör, folk vill att jag ska göra tavlor till dem eller vill köpa något. Jag är väldigt förvirrad över detta. Jag tänkte försöka reda ut mina tankar om det här och så kanske ni kan säga vad ni tycker?

 

För det första. Jag tycker inte alls att mina saker är bra nog att sälja. Jag pratade med min lärare om varför ett konstverk kostar ungefär mellan 10 000 kr och 40 000 kr när man är på gallerier, för inte är det materialet inte. Hon svarade "om man säljer via gallerier så ska de i första hand ha ca hälften av den summan, sen ska man tänka på materialet såklart, och tid som du har lagt ner, och efter skatt och hyra och sånt så har man sedan inte så mycket kvar till dig själv trotts allt." Nä fan det är sant tänkte jag och svarade att dessutom lägger man inte bara ner tid utan också själ och hjärta i det. Nu säljer jag ju inte via galleri (hahahahhahaha) utan det hade ju blivit svart och pengar i handen osv. Jag räknade ut vad jag kanske skulle behöva ta för en tavla. Om jag tänker in material och tid så skulle det gå på en tusing. (OBS för målningar då)

 

Tusen spänn för en tavla som jag har gjort. Jag kan fan inte med att begära det känner jag. Jag är inte bra nog. (obs detta är inte ett bekräftelsebehovsinlägg jag har precis börjat med konst så taga ner lite va) Samtidigt så tänker jag att "vanligt" folk inte tycker konst är värt så mycket och jag skulle aldrig få sålt någonting alls. Att man inte ser det som ett jobb, att konstnärer inte behöver betala hyra eller mat. Men det är en fördom jag har. Dessutom har det jag blir nöjd med ett extremt högt affektionsvärde från mitt håll. De blir otroligt värdefulla för mig. Detta är min själ i materiell form och vad sätter man för pris på någonting som betyder jättemycket för en?

 

Dock funderar jag på att teckna saker som jag kan sälja som prints. Det kan bli mycket billigare. För det är ju inte heller ett original. Till exempel krokier eller kanske ett beställt tecknat porträtt som en figur skulle man kunna lösa för vettiga pengar istället. Det här med tavlor är fan svårt asså.

 

Hej alla männiksor! Här kommer ett tips till alla i vintermörkret, en liten julkalender som ger svar på tal! Klicka på bilden och följ den varje dag fram till jul så kanske det gör livet lättare att leva som människa.

 

Medmänniskor! Vart håller jag hus undrar ni? Varför bloggar jag så jäkla lite undrar ni? Jo, jag är varje vardag från 9-16 på Kv Konstskola och försöker skapa något som ska likna konst och övriga tiden hetsar jag runt mellan körkonsterter, engelskaboken, stampandes på CSN kuvert, till hisingen, ute på andra lång och mataffären i princip. Jag har inte tid att blogga och jag har sällan något som jag tycker känns värt att blogga om just nu. Festkvällarna ser oftast likadana ut och alla dagar med. Vill ju lixom inte blogga om mina jävla kläder som sällan blir fler eller min mat jag äter för äter samma sak typ hela tiden dessutom. Så ni får gärna tipsa mig om sånt ni vill läsa om som jag kan lösa utan att jag måste gå runt och ta 100 bilder under en kväll för det är inte alltid värt... Så TIPSA MIG GÄRNA! Kanske om saker jag kan tipsa er? Eller jag vette fan. Det är i alla fall inte så att jag har tröttnat på att blogga, inte alls! Det kommer bli bättre till våren, och från lucia har jag dessutom jullov så då kanske det händer saker! Hoppas ni inte glömmer bort mig där ute i det stora internätet.

 

Ha det gött, och fortsätt krossa patriarkatet!

 

Jag har en text som jag vill att ni ska läsa. För i våra dagar är ätstörningar så jävla vanligt, det är så många som har det, har haft, är i riskzonen eller känner en eller flera som drabbats av det. Ibland kan det vara svårt att förstå och hjälpa till. Så där med tycker jag att alla ska läsa den här texten, sluta väga sig, njuta av livet och tänka efter, reflektera över samhället och åter igen LÄSA TEXTEN. Bara gör det.

 

Jag skulle kunna försöka förklara med ord men det kommer aldrig att gå. Jag känner inte ens att det räcker med att skrika, dansa och ibland fälla en tår på konserterna. Ingenting räcker, ingenting ger rättvisa till hur mycket jag känner. Jag kan nog inte ens förstå det själv. Det känns som att folk ser det som så överdrivet. "jaja visst". Som om det man försöker beskriva inte är äkta. Bara en gammal grej som egentligen inte har den betydelse det har. Denna förklaring är nog det närmsta jag kan komma till att beskriva vad Håkan och hans musik betyder för mig.

Jag känner honom inte och det vet jag ju, men jag känner artisten, konsterterna är konstant eufori och hela själen exploderar liket en batteria, musiken är den bästa som finns och hela hans värld är smått övernaturlig på sitt egna lilla vis. Men det stör mig, så jävla innerligt mycket att det jag skriver bara känns som en fis i rymden i jämförelse på hur jag egentligen ser det. Håkan får ta mycket skit men det finns inte någonting som kan få mig att ändra min uppfattning. Han är inte perfekt men det är inte jag och inte du eller du eller du heller. Den största skillnaden mellan han och andra artister är att han är så äkta att han visar det.

Jag ser honom som en gammal bästavän. En vän som har stått mig nära i tretton år. Och man får tycka vad man vill, man får tycka att min text är klyschig och töntig, kanske till och med pretto men jag skiter i det för jag var tvungen att i alla fall försöka beskriva en bråkdel. Jag förväntar mig inte att någon förstår eller om detta är vettigt över huvud taget men vad gör väl det.

Jag kommer aldrig kunna beskriva min kärlek till denne underliga göteborgare och hans musik. Ingenting räcker till. Livet är så himla vackert och så himla mycket bättre med hans musik som soundtrack till ens vardag, och det är ta mig fan sanning.

Så Håkan min vän, fan världens bästa jävla artist, vi ses igen om några dagar på Way out west.

 

10 saker du vill göra innan du dör:
 
Uppleva New York
Segla mer än den enda gången jag gjort det
Interraila i Europa
Resa till Austrailen
Åka runt i Asien
Se Yellowstone eller någon anan fet nationalpark
Besöka Joshua tree
Få barn
Skapa sådant jag är stolt över
Vara den bästa människan jag kan

 

 

 

1 sak folk inte visste om dig:

Jag hade tvångstankar när jag var liten men de kommer tillbaka nu, inger allvarligt mest bara störande för mig

Flora, som har en himla fin blogg, har skrivit en krönika om att våga vara kreativ och synen på kreativa jobb. När jag läste den blev jag glad, det var precis vad jag behövde och jag kände lite "fuck it bara att köra!". För jag är den som skäms när jag säger vad jag vill göra med mitt liv. I princip varje dag funderar jag på andra yrken som är "vettigare" sådanna man tjänar pengar på och sådant viktigt. Men om jag är ärlig mot mig själv och vill sattsa på det som gör mig lycklig och får min själ att brinna så måste jag gå en helt annan väg. En knaper och fattig och konkurrensfull väg. Full med berättelser, händer nedkladdade med färg och tusentals timmar och dagar med en brinnande själ full av lycka.

 Bilderna är från Floras blogg som ni absolut ska börja läsa om ni inte redan gör det. Tjo.

 

En av mina absoluta favoritfilmer är Hugo Cabret eller bara Hugo som det också heter. Ja, ena namnet är det svenska och andra inte men vet ej vilket som är vilket. Haha. I alla fall är detta den finaste fimen jag vet, har sett den flera gånger om och dessutom handlar den bland annat om filmkonstens början och historia! Eftersom jag har varit sjuk i öroninflamation hela veckan har jag inte kunnat blogga om något så då tänkte jag tipsa er om filmen ni måste se nästa gång ni själva är sjuka! Den är så sjukt fint filmad, otroligt välgjord och vacker. Kan vara därför jag har ca en miljon bilder från den och här kommer dem.

 

 

Kära vänner, ni som inte ännu har sätt Jornas Gardells serie "Torka aldrig tårar utan handskar" ska göra det på momangen. Det är en oerhört tragisk och sorglig berättelse. Det är verkliget. Det som han skriver har hänt, och för tre timmar vill jag att ni struntar i hemskheter, i att bli arga, ledsna, att ni kommer gråta floder. För det är viktigt att vi, vi som inte ens fanns då, vet vad som skedde. Det är en enorm skamfläck i svensk historia och även utanför sverige. Det är så jävla viktigt. Jag var också seg med att se serien, för att jag ville läsa boken först. Men jag såg det och ska se den igen. Det jobb Jonas Gardell har gjort är otroligt viktigt och bland det bästa. Och jag är seg med att säga till här på bloggen, men för i helvette. Man får inte blunda för detta.

 

Det var allt.

 

Kan inte riktigt fatta att detta faktiskt händer. Äntligen. Så länge vi har väntat, så mycket vi har pratat om detta, så mycket vi har längtat, hoppats, jobbat och suktat efter detta. Och nu händer det. Jag känner ingen stor ångest i att flytta här ifrån, det känns lixom inte som att jag lämnar något precis. Jag har några av mina finaste vänner kvar här, jag har min familj och hunden, och det är hemskt synd att inte få träffa dem på samma sätt längre, men det är inte avståndet till varandra som är det väsentliga egentligen, vi bryr oss lika mycket om varandra oavsett avstånd.

 

Samtidigt kommer jag till en ny del av mitt liv. En ny chans. En ny start. Det är bara en handfull människor i London som känner mig, jag kan börja om på nytt. Och det är fantastiskt att ha två fasta punkter i allt kommande kaos, Moa och Frida. Det kommer bli underbart att kunna träffa dem igen, några gånger i veckan (förhoppningsvis) precis så som det borde vara!

 

Detta kan lika gärna gå åt helvette, kanske får åka hem igen vid jul, men, då har jag ändå försökt. Så nu bär det av mot försöket och jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer bli tipptopp som bara den! Och att få dela detta med en så fantastisk vän som Alice gör allt bara ännu bättre!

 

 

 

Jag är glad över att jag fattar hur lyckligt lottad jag egentligen är. Tack vare er, mina finaste. Ni tycker om mig. Ni vill vara med mig. Ni delar fina stunder med mig och ni får mig att må bra.

Så fort jag träffar er släpper all ilska och sorg.

Vi dansar oss svettiga, skrattar högt, dricker öl, håller armkrok, slår följe, kramas, klappar varandra på armen och lyssnar på varandra. Vi är det bästa vi har. Ni är det bästa jag har och jag älskar er alla så jävla mycket.