CJDG

Se filmen om min favoritkonstnär: Carl Johan De Geer. HÄR!
 

Jag hatar att få frågan "hur mår du?" fast jag vet att folk bara bryr sig.

Jag är rädd för livet. För jag vet inte vad som komma skall. Nej, jag är livrädd för livet. ”Men du kan inte vara rädd för livet!” säger du. ”Hur ska du då våga leva?” Jag vet inte. Jag vet bara att jag är livrädd. Jag har så mycket känslor. Jag har förstått att jag är en otroligt känslig person. Jag har lätt till gråt. Jag har lätt att bli arg. Och jag har extremt nära till att känna kärlek och eufori. Jag kastas mellan känslor som en jävla gummiboll. Jag har alltid haft ångest. Nu hanterar jag den genom att gråta när jag kan. Det är nog det mest hälsosamma sättet.

Jag är rädd för att göra fel. När jag gör fel, och försöker vara cool med det och lixom "inte bry mig”, märker jag hur ful jag helt plötsligt känner mig. Det är som att hela ansiktet förvandlas och förvrängs när jag försöker spela cool. JAG BRYR MIG!!! Hellre skäms jag än känner mig som ett jävla monster.

Jag är en orolig människa, oroar mig i onödan, tar ut saker i förhand och får ont i magen av det. Blir lätt nervös. Tror att folk hatar mig. Okej, inte hatar det är ett "starkt ord"... Men tycker mindre om då? Egentligen inte bryr sig så mycket? Tror saker om mig eller tycker jag är tråkig/konstig/elak/dryg/ovärd.
 
Min framtid är svart men man får bara ta en dag i taget. Det är ändå så jävla läskigt.

Stora bitar från de senaste 15 månaderna har jag inget minne av. Förra vintern var så svart att jag minns kanske sammanlagt en vecka av den. Ibland mår jag bra i några dagar eller en vecka typ. Då går jag som på moln, för jag får mig en kick. En kick för att äntligen få en paus från ångest och trasiga ögon av timmar gråtandes. Man får njuta medan man kan. Jag har nu förstått att jag hade mycket ångest redan som barn. Jag undrar hur jag blev sådan här.
 

DEN STORA VILAN! 17 JANUARI 2016 @ TRUCKSTOP ALASKA