Det jag tänker om svårigheter med den där grejen/de där grejerna man EGENTLIGEN vill göra.

Den som sa ”if you don’t do it, you don’t really want it that much” har aldrig haft ångest.

Eller det tänker jag i alla fall. Åtminstone inte riktigt jävla ångest, inte den som verkligen påverkar ens liv. Jag kan bli så jävla arg över citat som dessa. Man kan läsa dem överallt på internet och sociala medier nu för tiden. Som om de skulle göra någons liv bättre.  Jag tror även att den som sa det antagligen är man. Jag har många mål med mitt liv, men VARJE DAG tänker jag minst en gång att jag aldrig kommer nå mina mål. Jag har själv många gånger fallit offer, inte bara av ångestens dämpande effekt på kropp och energi, utan även den patriarkala effekten. Den som snubbar inte känner av på alls samma sätt. Många kvinnor ger upp sina drömmar för de dels förväntas ta ansvar på ett annat sätt än vad män gör. Dessutom får sällan kvinnor med sig den typen av självsäkerhet från barnsben.

 

FACT: En kvinna måste jobba dubbelt så hårt för att få hälften så mycket plats.

 

Tappar jag kanske orken av detta (med lite ångest på det) och vill då bara ge upp? Vilket är helt sjukt för jag borde vilja anstränga mig mer!!!

 

Jag har suttit på konstskola och tänkt att ”JAG SKA INTE VARA HÄR!!” sprungit ut och gråtit tills jag blev arg istället och kände det jag alltid borde känna: JAG SKA FAN VISA DEM JÄVLARNA.

 

Jag ska bara gå och ha lite ångest först.

 

För trotts detta är känslan av hopplöshet okej. Det är okej att inte alltid ha jättehögt självförtroende och kräva dagligen av sig själv att vara bäst. För hur lätt är det egenlitgen?


Bra saker att lära sig i livet.

1. Allt handlar inte om dig. (Mycket handlar faktiskt inte om dig.)
2. Killar har också känslor (ja det är sant!). Mycket känslor. (Jobbigt)
3. Man vet aldrig vad som händer i livet.
4. Ibland har du faktiskt också rätt om saker och ting.
5. Bara för att du tror att du är en asbra person så är du kanske inte det.
6. Det är okej att saker gör ont. Det är faktiskt skitbra att saker gör ont.
7. Det är okej att saker tar tid. (Ibland är det ett måste.)
8. Ibland måste man se runt människor. Inte bara döma deras betteende utan försöka titta in i det lilla titthålet in i själen. (Kan ibland vara svårt att hitta, men jag lovar dig att det är där någonstans.)
9. Livet är inte rättvist.
10. JÄMFÖR INTE.
 
 

En ofixad kvinnokropp på 23 år som inte försöker, som bara är som den är.

Det här inlägget är inte lätt för mig. Men jag ser hur JÄVLA långt jag har kommit. Jag gör detta för mig själv. För mig själv för några år sedan, för mig själv som barn, för mina framtida barn, för mig själv som tonåring.
För mig själv när jag var sjuk i bulimi.
 
Och jag gör det också för dig.
 
 

Jag är hemskt ledsen att du inte kan älska din kropp. Jag vet hur det känns. Jag vet hur det är att vilja vara annorlunda. Att känna sig hemsk, ful, fel. Jag vet hur det känns att tänka ”de är säkert glada över att de inte är som mig”. Men jag vet också hur det känns att vinna över det där. Jag vet hur jobbigt det är att varje dag tänka ”Nej det är inte fel på mig. Det är inte fel på mig. Jo det är det visst! Nej, det ÄR det INTE!” Bara för kampen, dagliga kampen mot samhällets ramar. Tack vare internet kan man gå åt två håll och man kan välja vad man ska lyssna på och titta på. Det finns idag mycket representation av kvinnor i alla former och TACKA GUDARNA FÖR DET! Det finns också mycket hets. Hets hit och hets dit. ”Titta hit så ska jag säga dig hur du som kvinna ska träna för att få dina bikini-ben till sommaren! Eftersom DU inte duger som DU ÄR!” Grattis. Man kallar det för hälsosamt. Jag tror mindre stress, ångest och att njuta är mer hälsosamt. Komplex och självhat är vanligt i alla former och storlekar. Varför skäms vi så? Varför är det ingen som duger som dem är?

Du är mer än ditt utseende. Så jävla mycket mer.

 

Jag vet att jag uppskattas så som jag ser ut av andra, men det är inte det viktiga.

 

Jag uppskattar nu hur jag ser ut, efter så mycket hat. Det är det viktiga.

 

Jag klappar nu med kärlek på min mage.

Om någon nu tänker ”nej så vill jag inte se ut” eller "blä" så tycker jag synd om dig. Jag menar inte att man ska se ut som jag gör, jag menar att viljan att absolut INTE göra det är trakasserande och det hämmar DIG. Jag skiter i vad någon tycker. Mitt liv har blivit så jävla mycket bättre sedan jag älskar mig själv oavsett.

Denna kropp är rå-go att ta på.

 

Tack och hej.


Jag hatar att få frågan "hur mår du?" fast jag vet att folk bara bryr sig.

Jag är rädd för livet. För jag vet inte vad som komma skall. Nej, jag är livrädd för livet. ”Men du kan inte vara rädd för livet!” säger du. ”Hur ska du då våga leva?” Jag vet inte. Jag vet bara att jag är livrädd. Jag har så mycket känslor. Jag har förstått att jag är en otroligt känslig person. Jag har lätt till gråt. Jag har lätt att bli arg. Och jag har extremt nära till att känna kärlek och eufori. Jag kastas mellan känslor som en jävla gummiboll. Jag har alltid haft ångest. Nu hanterar jag den genom att gråta när jag kan. Det är nog det mest hälsosamma sättet.

Jag är rädd för att göra fel. När jag gör fel, och försöker vara cool med det och lixom "inte bry mig”, märker jag hur ful jag helt plötsligt känner mig. Det är som att hela ansiktet förvandlas och förvrängs när jag försöker spela cool. JAG BRYR MIG!!! Hellre skäms jag än känner mig som ett jävla monster.

Jag är en orolig människa, oroar mig i onödan, tar ut saker i förhand och får ont i magen av det. Blir lätt nervös. Tror att folk hatar mig. Okej, inte hatar det är ett "starkt ord"... Men tycker mindre om då? Egentligen inte bryr sig så mycket? Tror saker om mig eller tycker jag är tråkig/konstig/elak/dryg/ovärd.
 
Min framtid är svart men man får bara ta en dag i taget. Det är ändå så jävla läskigt.

Stora bitar från de senaste 15 månaderna har jag inget minne av. Förra vintern var så svart att jag minns kanske sammanlagt en vecka av den. Ibland mår jag bra i några dagar eller en vecka typ. Då går jag som på moln, för jag får mig en kick. En kick för att äntligen få en paus från ångest och trasiga ögon av timmar gråtandes. Man får njuta medan man kan. Jag har nu förstått att jag hade mycket ångest redan som barn. Jag undrar hur jag blev sådan här.
 

En tanke.

Det finns inte en rätt kärlek. Allting är kärleken som vi någon gång har känt. Även bristen på kärleken. Ingenting är mer rätt än det andra. Även om viss kärlek varar längre och är enklare, så är den inte mer rätt än den som gör mest ont. Den som får dig att skrika, tvivla och hata. Stor kärlek kan ibland aldrig synas, men den finns ändå. Lika sann som all annan kärlek.
 
Gott nytt år, medmänniskor! Jag lovar inte ett jävla skit.
 
 

The time of the selfie.

MEDMÄNNISKOR OCH KAMRATER! Jag älskar selfies. Vissa tycker det är pinsamt, självpptaget och löjligt. Jag tycker det är fantastiskt, att man tar plats och makten över sig själv. Att älska sig själv och hur man ser ut och föreviga det är inte fel någonstans. SÅ HEJA SELFIEN! Har till och med införskaffat mig en selfie-pinne. Yes. Fett bra köp. MER SELFIES TILL FOLKET!
 

Jag ska berätta en saga som är helt sann.

Ja vi lixom klickade direkt. Någonting var hela tiden skevt men jag blev så kär i dig. Första gången jag kysste dig satt vi i din bil och jag har aldrig känt något så starkt före eller efter. Vi var likadana du och jag. "Du är speciell. Du är inte som andra jag känner" sa du. Jag kände mig hemma med dig i mitt liv. Någon som äntligen var som jag. Men inte tillräckligt kanske.
 
Sista gången vi var någonting. Det var någon gång i juni. Jag minns inte exakt vad det var för dag faktiskt. Vi brukade åka ut med din bil och du va det snyggaste jag sett. Som en blandning mellan Nick Mason och han där Billy i Easy Rider-filmen fast du har inte lika bra mustasch. Jag frågade vart vi var på väg och du svarade ”vi är på väg till trollkarlslandet”.
 
Du ville visa mig ett slott. Ett riktigt slott. Vi rökte i bilden medan vi svängde runt i den mörka skogen med hög musik, sjungandes. Det var alltid Spisa och Kung Tung, Black Sabbath och Santana. Vi kom till slottet. Vi stod utanför grindarna och tittade in och föraktade överklassen, så som vi brukade. Sedan hånglade vi på motorhuven fast jag höll på att glida ner. Vi åkte ut i trollkarlslandet igen. Jag höll på att elda upp bilen med min cigarett.
 
Vi såg blinkande aliens bland bergen. De var efter oss. Men vi kom undan. Bilen fylldes med rök gång på gång och du började berätta för mig om trollkarlslandet. Här bor den onde trollkarlen bland tomtar, harar och häxor. Trollen, de var överallt. ”Jag gillar ändå trollen” sa jag. ”Ja de är ju dina vänner” svarade du. Det blixtrade till. Vi kan ha hamnat på Tjörn, jag är inte säker men det fanns båtar överallt. Vi tyckte synd som en glass-clown så vi bestämde oss för att befria den. Vi lade honom i bagaget och tog honom hem. Vidare genom natten och vi höll i varann, i tystnaden mellan varandra. Sedan sov jag hos dig för sista gången. Den sista kyssen var ovetandes den sista. Sen försvann du. Men jag förstår det.
 
Sen fick jag äntligen se dig igen. Två månader senare. Det var hundratals människor omkring oss i skogen men allt annat försvann när vi såg varandra. Du såg ut som att du såg ett spöke. Jag visste på hundra meters avstånd att det var du. Jag lyckades gå upp till dig och sätta mig bredvid dig fast min kropp var i bubblor. Du tittade på mig så som du brukade. Med glödande ögon och som om jag vore din skatt. Men det är jag inte och sedan sa jag hej då och den kramen, den kramen asså helvete. Sedan grät jag den kvällen i armarna på någon annan.
 
Jag saknar dig så det gör ont överallt och hela tiden.
 
 

Tänk på vad jag sa, vänner.

Jag tänker inte önska er en glad valborg men sup på ni, glöm inte att imorgon är en viktig dag också. Första maj är en av mina favoritdagar. Ja, kanske till och med den enda högtiden jag faktiskt fortfarande gillar och anser vara värd. Så ut på gator och torg imorgon, och stå upp mot kvinnoförtryck och rasism, för allas lika värde, allas rätt att få leva här, allas rätt att älska vem de vill och mot kapitalismen som förstör vår värld. Jag ska göra det, sjunga med fina Göteborgs feministiska kör, försöka hinna gå med i Vänster-demon. Men jag kommer antagligen också vara bakis. MEN TA MIG FAN ATT JAG ÄNDÅ SKA VARA DÄR. Imorgon kämpar vi för en bättre värld.
 
 

En lista i brist på annat:

1. Vill du rekommendera dina läsare något?
 
Solidaritet.
 
 

Lite jäkla anamma!

Här med lovar jag, Wilda Linnéa Margareta Lindhé, på heder och samvete mig själv att fotografera mera igen. Jag går runt nu och fotograferar med engångskameror till vår (min klass) kommande utsällning men jag vill fotografera ännu mera och även digitalt. Jag vill ha en roligare blogg och jag ska dessutom börja skriva mer. Slog besöksrekord med hästlängder förra veckan (tackar). Så mina vänner ni kommer härmed att få stå ut med att se massa fler snygga bilder på er igen. Men det ska bli något lite annat, något bättre.
 
SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA kan inte ni som läser säga vad ni vill se mer av (vanlig bloggfråga)! Men ibland är det svårt. Vad för typ av foton, vad ni vill läsa om när jag skriver och sånt. ALLT MÖJLIGT! UTMANA MIG! Ni kan ställa frågor till mig som jag ska göra inlägg av eller utmana mig och skriva en lista på saker jag ska fotografera eller kanske teckna eller om jag ska typ bara äta gul mat (bästa färgen) en vecka och dokumentera det! Eller utmana mig att göra en film om min far eller lägga upp en sång eller om ni vill ha ännu fler charmiga egobilder. PLIS! UTMANA MIG och säg vad ni vill se!
 
Annars kan jag berätta att jag hade en jäkla kul helg förra helgen som bara finns på analog film och jag har gjort ett till zombie projekt i skolan! Kanske visar det någon dag. Vad framtiden ger återstår bara att skåda.
 

ETT SKEPP KOMMER LASTAT MED KRAMAR

Hej till alla er fina människor som läst min text och som sagt så fina saker om den, om mig och om er själva. Tack så mycket. Det är otroligt roligt att när man gör något för sin egen skull så hjälper det andra också. Kramar och glöm inte att ha kul!
 
 
 
 
 

Att hata sig själv / Att älska sig själv

Min syster Matilda sa en gång en sak till mig som förändrade mitt liv.

Man är aldrig så elak mot sina vänner som man kan vara mot sig själv. Man kan säga så fruktansvärt hemska saker till sig själv som man aldrig skulle säga till en vän, då skulle man inte vara vänner. Men man kan säga det till sig själv, den enda person du måste leva med, konstant, varje dag, för resten av ditt liv.”

 

Jag är 20 år på dagen och jag spyr upp min födelsedagsmiddag med flit. Men det är inte jag som spyr det är min sjukdom. I två år led jag av bulimi, en sjukdom som för mig bottnade i ett helt liv fyllt av självhat och undantryckt ångest.

 

Jag har vuxit upp med en skev självbild. Lidit av socialfobi. Ljugit för mina vänner många gånger om under tonåren varför jag inte kan umgås. Trott att folk egentligen inte tycker om mig. Jag har sett mig själv i spegeln de senaste 21 åren av mitt 22 år långa liv och fullkomligt hatat den person som tittat tillbaka på mig.

 

Vi måste vara snälla mot varandra, respektera varandra precis som vi är, så länge vi är snälla mot varandra tillbaka. Annars fungerar det inte. Det blir kaos och misär och hat. Men vi kan vara fruktansvärt elaka mot oss själva. Vara fullkomligt respektlösa och känna hat. Vilket leder till kaos och misär och hat inom oss själva. I detta lilla skal som vi kånkar runt på. Det enda vi egentligen har.

 

Och det handlar inte om att se sig själv som bättre än andra, utan att se neutralt på alla och sig själv. Sluta jämföra. Sluta värdera.

 

Man kan aldrig veta hela sanningen om någon annan och man kan aldrig veta hela sanningen om sig själv. Ingen ser dig så som du ser dig själv. Du kan aldrig veta hur andra ser dig. Länge tänkte jag att folk ljög för mig när de t ex gav mig komplimanger eller sa bra saker om mig. De sa det för att vara snälla. Min psykolog som jag gick till för två år sedan sa att jag måste låta folk stå för det de säger till mig, om mig. Säger jag det jag verkligen tycker till andra om dem eller ljuger jag dem rätt upp i ansiktet? Jag är alltid ärlig så varför kan inte andra vara det? Någon jag tycker är otroligt vacker på alla sätt tycker inte om att se sig själv i spegeln. Någon annan jag tycker är otroligt rolig och underbar person får ångest över att den är jobbig eller fel. Någon jag ser upp till och alltid, alltid vill ha i mitt liv är rädd för att jag ska lämna den.

 

När jag mår dåligt och när jag inte tycker om mig själv så tappar jag mig själv. När jag tvivlar på min egen förmåga att vara en härlig person som folk tycker om, då förlorar jag min personlighet och blir totalt hämmad och kan inte vara mig själv bland mina vänner. Detta leder till att jag då mår sämre och tycker ännu mindre om mig själv. Så här har det varit nu ett tag. Igen. Förra veckan bestämde jag mig för att det är slut med detta. Jag tänkte att när jag ändå mår skit kan jag i alla fall börja med att vara mig själv igen. Och det har funkat.

 

I lördags skrattade jag från hjärtat igen. Jag fnittrade på ett sätt som bara ni som känner mig väl vet hur det skrattet är. Jag hade glömt bort det där skrattet. Vart hade det tagit vägen? Det är som att det hade trillat ner i mitt bottenlösa hål i min mage som slagit rot. Och när jag satt i Idas soffa och blåste upp ballonger och bestämt mig för att bara SLÄPPA LÖS MIG SJÄLV LIKT ETT HÅRIGT ODJUR så kom det där skrattet fram helt plötsligt. Ida såg på mig kärleksfullt och sa att jag var så jävla söt och go. Det kändes så bra. Jag märkte att mitt fnitter som kommer från hjärtat blev uppskattat igen. Mitt hjärtliga fnitter är något som en person som jag älskar, älskar hos mig. Det är en del av mig som jag själv älskar som hon också älskar.

 

Idag är jag kär i mig själv. Jag är inte perfekt och det är något jag älskar. Men jag måste fortfarande jobba på att inte tappa min personlighet. Men jag kan klappa på min bula på magen och välja att känna kärlek, visa upp mina rödprickiga armar och anamma min dubbelhaka. Jag kanske inte är den som alltid är rolig eller alltid har intressanta saker att säga. Men jag har mina fina sidor och jag kan välja att bjuda på mig själv även när tider är som svårast och det där bottenlösa hålet vill bara suga ner mitt hjärtliga fnitter som jag inte ens visste om att jag saknade så, och som mina vänner tycker så mycket om.

 

Tack för att ni ville läsa från mitt hjärta och min själ. Kram.

 

 

DU DUGER INTE!

Det är svårt när en tvivlar på det en trott varit det rätta för en. Jag vill inte längre. Jag ger upp, jag skiter i det. Det är inte rätt för mig. Jag vet vad jag vill men kommer det någonsin att gå?
 
Vad är ditt syfte här på jorden? Vad är du skapad till att göra, Pyttan?
 
Bara för att en tycker att något är intressant så betyder inte det att det är rätt sak att jobba för. Vad får ditt hjärta att brinna? Vad är det enda du alltid vill göra. Det som är det bästa du vet. Något du skulle kunna dö för.
 
Jag vet precis vad det är.
 
Men tänk om det bästa jag vet, det jag skulle kunna dö för, det som är mitt syfte... Tänk om jag inte är bra nog? Vad håller jag på med???? Jag kanske bara tror saker om mig själv? Tror att jag är bra på det jag vill, för ingen vet ju. Ingen kan säga "jo du är grym". Men så fort folk får veta så kanske de inte säger något alls. Någon jävel kanske öppnar sin käft och säger "du duger inte".
 
TÄNK OM JAG LURAR MIG SJÄLV I ALLT?! ALLTING I MITT LIV?!
 
Jag är livrädd för att mista allting och vissa människor i mitt liv. Jag är stressad över detta konstant och vill bara ha vissa saker klara för mig. Så vad är nästa steg? Vart härnäst? En ny sattsning. Helhjärtat och med all min jävla kraft jag kan finna i denna kropp. Helvettes jävla kukhål.
 

Älska din vagel!

Ibland sviker kroppen dig men äg det och älska det och ha kul med det. I'm a babe, you're a babe, EVEBYBODY IS A FUCKING BABE! Livet blir så mycket roligare om man är lite kär i sig själv. När mycket annat i livet är svårt och en är stressad över saker man inte kan rå för så man får FACKING PSORIASIS av skiten så kan man i alla fall titta på sig själv och njuta av att en i alla fall har ett jävla fejs! Alla har ett fejs. Älska ditt fejs. Kram.
 

GOD JUL!!!!

GUD JUL PÅ ER ALLESAMMANS OCH KOM IHÅG: VA SNÄLL OCH HA KUL!
 
 
 

ASSÅ SKIT

Snart är det jul och det är ju kul. Mest funderar jag på namnbyte och sånt. Framtid och det där vanliga. Vad ska jag heta? Alla andra tycker till så mycket och det enda namnet jag vill ha tycker ingen annan om förutom min kära syster. "skit i vad andra tycker" tänker man då att man SJÄLVFALLET ska tänka, men det är så mycket lättare sagt än gjort. Ska jag sen gå runt med ett namn som ingen annan tycker jag borde heta? KANSKE. Fan. Jag vill verkligen byta förnamn, vem är Josefin lixom?!?! Men det är svårt när alla andra tycker jag ska heta olika namn som jag inte känner för helt 100. Och det namn jag kommit på själv håller inte andra med om. MEN SÅNT ÄR VIKTIGT!!!! Fan. Det är svårt.
 
Så här ser jag ut när jag tänker på sånt. Fast tar kort på mig själv samtidigt.
 
Kram.
 

JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ALL SKIT!

PYTTAN ÄR TRÖTT PÅ SKTIEN! MÄNNIKSOR! Låt oss alla bara sluta vara falska, tråkiga och STELA JÄVLA IDIOTER OCH LEV TA FÖR ER OCH SLUTA BRY ER OM VAD ANDRA TÄNKER. Fan jag säger detta dels för att jag är trött på skiten och jag är trött på min egen skit. Jag måste kamma mig. OCH DET MÅSTE DU OCKSÅ. Här kommer lite självhjälp/hjälp:
 
Steg 1: TÄNK SJÄLV.
Steg 2: SAY FUCK OFF TILL ALLT! HELA JÄVLA SKITEN!!!! Till idioter, fasader, till samhällets ideal, både för utseende och livsstil, till dina egna jävla negativa tankar om dig själv och till dina rädslor. Tillsammans? ett, två, tre: "FUUUUUUUUUUUUUCKKKK OOOOOOOOOOOOOOOOFF!" så ha ett gött liv.
 
MVH
 

Lägesuppdatering:

Typ så här:
 
 

VISDOMSORD!

När vi bodde i London så kom det ett uttryck till vår grupp från Clara och Moa som jag tycker är helt fenomenalt som jag vill dela med mig av. Lite som torsdagspepp till alla och mig själv. Det handlar om att alla felar, alla är människor, alla bajsar, har dålig andedräkt på morgonen, gör bort sig, känner sig dåliga, är rädda, har komplex, har ångest, hatar sig själva ibland, tycker att alla andra är bättre än en själv. Även drottningen av halva världen tänker så här med. Jag har inte träffat henne personligen men jag vet det. Uttrycket är "Even the queen..." T ex "Even the queen blir ibland dålig på bild". FÖR MAN GÅR SÅ OFTA RUNT OCH TÄNKER ATT ALLA ANDRA ÄR SÅ PERFEKTA ELLER HAR DET SÅ JÄVLA BRA! MEN NEJ! Alla har sin share av dåligheter. Här har jag knåpat ihop en bild som ni kan titta på, ha som bakgrundsbild på mobilen eller sätta på badrumspegeln. OCH KOM IHÅG ATT PERFEKTHET ÄR INTE NÅGOT ATT STRÄVA EFTER! Sattsa på att vara fina människor, göra vad som känns bra i magen och LEV utan hämningar med alla era brister synliga för det gör er till dem ni är i all er fabulösa männskliga utstrålning! HÄMMA ER ICKE! Jag ska också tänka på det. Asså man kan använda det här uttrycket till allt! KRAM!
 

Sachsenhausen

I onsdags åkte vi till Sachsenhausen koncentrationsläger. Det ligger ca 45 min utanför Berlin och är ett av de första lägrerna. Det var det vettigaste man har gjort på en resa, och kanske bland det vettigaste någonsin. Vi gick runt i fem timmar men fick ändå skynda för att hinna med allt. Mycket var borta efter de hade bränt ner baracker och sprängt krematoriet. Personliga berättelser fanns, vi lärde oss saker som vi inte hade någon aning om och det blev uppenbart för en att det var en ren dödsfabrik. Jag försökte alltid stanna upp och försöka förstå. Såg scener framför mig på platserna jag var. Det var fattbart samtidigt som jag inte fattade någonting. Det tyngsta av allt var obduktionshuset med källaren där man förvarat kroppar, det fanns till och med blod kvar på golvet, som hade en enormt tung känsla av död. Efteråt var man helt slut. Mitt bästa Berlintips. Entré är gratis, vill man höra berättelser så kostar det 3 euro och man tar sig dit på en vanlig tunnelbanebiljett. Värt all ens tid och ork.
 
 

Äldre inlägg