Den som sa ”if you don’t do it, you don’t really want it that much” har aldrig haft ångest.

Eller det tänker jag i alla fall. Åtminstone inte riktigt jävla ångest, inte den som verkligen påverkar ens liv. Jag kan bli så jävla arg över citat som dessa. Man kan läsa dem överallt på internet och sociala medier nu för tiden. Som om de skulle göra någons liv bättre.  Jag tror även att den som sa det antagligen är man. Jag har många mål med mitt liv, men VARJE DAG tänker jag minst en gång att jag aldrig kommer nå mina mål. Jag har själv många gånger fallit offer, inte bara av ångestens dämpande effekt på kropp och energi, utan även den patriarkala effekten. Den som snubbar inte känner av på alls samma sätt. Många kvinnor ger upp sina drömmar för de dels förväntas ta ansvar på ett annat sätt än vad män gör. Dessutom får sällan kvinnor med sig den typen av självsäkerhet från barnsben.

FACT: En kvinna måste jobba dubbelt så hårt för att få hälften så mycket plats.

Tappar jag kanske orken av detta (med lite ångest på det) och vill då bara ge upp? Vilket är helt sjukt för jag borde vilja anstränga mig mer!!!

Jag har suttit på konstskola och tänkt att ”JAG SKA INTE VARA HÄR!!” sprungit ut och gråtit tills jag blev arg istället och kände det jag alltid borde känna: JAG SKA FAN VISA DEM JÄVLARNA.

Jag ska bara gå och ha lite ångest först.

För trotts detta är känslan av hopplöshet okej. Det är okej att inte alltid ha jättehögt självförtroende och kräva dagligen av sig själv att vara bäst. För hur lätt är det egenlitgen?

Jag är hemskt ledsen att du inte kan älska din kropp. Jag vet hur det känns. Jag vet hur det är att vilja vara annorlunda. Att känna sig hemsk, ful, fel. Jag vet hur det känns att tänka ”de är säkert glada över att de inte är som mig”. Men jag vet också hur det känns att vinna över det där. Jag vet hur jobbigt det är att varje dag tänka ”Nej det är inte fel på mig. Det är inte fel på mig. Jo det är det visst! Nej, det ÄR det INTE!” Bara för kampen, dagliga kampen mot samhällets ramar. Tack vare internet kan man gå åt två håll och man kan välja vad man ska lyssna på och titta på. Det finns idag mycket representation av kvinnor i alla former och TACKA GUDARNA FÖR DET! Det finns också mycket hets. Hets hit och hets dit. ”Titta hit så ska jag säga dig hur du som kvinna ska träna för att få dina bikini-ben till sommaren! Eftersom DU inte duger som DU ÄR!” Grattis. Man kallar det för hälsosamt. Jag tror mindre stress, ångest och att njuta är mer hälsosamt. Komplex och självhat är vanligt i alla former och storlekar. Varför skäms vi så? Varför är det ingen som duger som dem är?

Du är mer än ditt utseende. Så jävla mycket mer.

Jag vet att jag uppskattas så som jag ser ut av andra, men det är inte det viktiga.

Jag uppskattar nu hur jag ser ut, efter så mycket hat. Det är det viktiga.

Jag klappar nu med kärlek på min mage.

Om någon nu tänker ”nej så vill jag inte se ut” eller "blä" så tycker jag synd om dig. Jag menar inte att man ska se ut som jag gör, jag menar att viljan att absolut INTE göra det är trakasserande och det hämmar DIG. Jag skiter i vad någon tycker. Mitt liv har blivit så jävla mycket bättre sedan jag älskar mig själv oavsett.

Denna kropp är rå-go att ta på.

Tack och hej.

Min syster Matilda sa en gång en sak till mig som förändrade mitt liv.

”Man är aldrig så elak mot sina vänner som man kan vara mot sig själv. Man kan säga så fruktansvärt hemska saker till sig själv som man aldrig skulle säga till en vän, då skulle man inte vara vänner. Men man kan säga det till sig själv, den enda person du måste leva med, konstant, varje dag, för resten av ditt liv.”

Jag är 20 år på dagen och jag spyr upp min födelsedagsmiddag med flit. Men det är inte jag som spyr det är min sjukdom. I två år led jag av bulimi, en sjukdom som för mig bottnade i ett helt liv fyllt av självhat och undantryckt ångest.

Jag har vuxit upp med en skev självbild. Lidit av socialfobi. Ljugit för mina vänner många gånger om under tonåren varför jag inte kan umgås. Trott att folk egentligen inte tycker om mig. Jag har sett mig själv i spegeln de senaste 21 åren av mitt 22 år långa liv och fullkomligt hatat den person som tittat tillbaka på mig.

Vi måste vara snälla mot varandra, respektera varandra precis som vi är, så länge vi är snälla mot varandra tillbaka. Annars fungerar det inte. Det blir kaos och misär och hat. Men vi kan vara fruktansvärt elaka mot oss själva. Vara fullkomligt respektlösa och känna hat. Vilket leder till kaos och misär och hat inom oss själva. I detta lilla skal som vi kånkar runt på. Det enda vi egentligen har.

Och det handlar inte om att se sig själv som bättre än andra, utan att se neutralt på alla och sig själv. Sluta jämföra. Sluta värdera.

Man kan aldrig veta hela sanningen om någon annan och man kan aldrig veta hela sanningen om sig själv. Ingen ser dig så som du ser dig själv. Du kan aldrig veta hur andra ser dig. Länge tänkte jag att folk ljög för mig när de t ex gav mig komplimanger eller sa bra saker om mig. De sa det för att vara snälla. Min psykolog som jag gick till för två år sedan sa att jag måste låta folk stå för det de säger till mig, om mig. Säger jag det jag verkligen tycker till andra om dem eller ljuger jag dem rätt upp i ansiktet? Jag är alltid ärlig så varför kan inte andra vara det? Någon jag tycker är otroligt vacker på alla sätt tycker inte om att se sig själv i spegeln. Någon annan jag tycker är otroligt rolig och underbar person får ångest över att den är jobbig eller fel. Någon jag ser upp till och alltid, alltid vill ha i mitt liv är rädd för att jag ska lämna den.

När jag mår dåligt och när jag inte tycker om mig själv så tappar jag mig själv. När jag tvivlar på min egen förmåga att vara en härlig person som folk tycker om, då förlorar jag min personlighet och blir totalt hämmad och kan inte vara mig själv bland mina vänner. Detta leder till att jag då mår sämre och tycker ännu mindre om mig själv. Så här har det varit nu ett tag. Igen. Förra veckan bestämde jag mig för att det är slut med detta. Jag tänkte att när jag ändå mår skit kan jag i alla fall börja med att vara mig själv igen. Och det har funkat.

I lördags skrattade jag från hjärtat igen. Jag fnittrade på ett sätt som bara ni som känner mig väl vet hur det skrattet är. Jag hade glömt bort det där skrattet. Vart hade det tagit vägen? Det är som att det hade trillat ner i mitt bottenlösa hål i min mage som slagit rot. Och när jag satt i Idas soffa och blåste upp ballonger och bestämt mig för att bara SLÄPPA LÖS MIG SJÄLV LIKT ETT HÅRIGT ODJUR så kom det där skrattet fram helt plötsligt. Ida såg på mig kärleksfullt och sa att jag var så jävla söt och go. Det kändes så bra. Jag märkte att mitt fnitter som kommer från hjärtat blev uppskattat igen. Mitt hjärtliga fnitter är något som en person som jag älskar, älskar hos mig. Det är en del av mig som jag själv älskar som hon också älskar.

Idag är jag kär i mig själv. Jag är inte perfekt och det är något jag älskar. Men jag måste fortfarande jobba på att inte tappa min personlighet. Men jag kan klappa på min bula på magen och välja att känna kärlek, visa upp mina rödprickiga armar och anamma min dubbelhaka. Jag kanske inte är den som alltid är rolig eller alltid har intressanta saker att säga. Men jag har mina fina sidor och jag kan välja att bjuda på mig själv även när tider är som svårast och det där bottenlösa hålet vill bara suga ner mitt hjärtliga fnitter som jag inte ens visste om att jag saknade så, och som mina vänner tycker så mycket om.

Tack för att ni ville läsa från mitt hjärta och min själ. Kram.