Kan inte riktigt fatta att detta faktiskt händer. Äntligen. Så länge vi har väntat, så mycket vi har pratat om detta, så mycket vi har längtat, hoppats, jobbat och suktat efter detta. Och nu händer det. Jag känner ingen stor ångest i att flytta här ifrån, det känns lixom inte som att jag lämnar något precis. Jag har några av mina finaste vänner kvar här, jag har min familj och hunden, och det är hemskt synd att inte få träffa dem på samma sätt längre, men det är inte avståndet till varandra som är det väsentliga egentligen, vi bryr oss lika mycket om varandra oavsett avstånd.

Samtidigt kommer jag till en ny del av mitt liv. En ny chans. En ny start. Det är bara en handfull människor i London som känner mig, jag kan börja om på nytt. Och det är fantastiskt att ha två fasta punkter i allt kommande kaos, Moa och Frida. Det kommer bli underbart att kunna träffa dem igen, några gånger i veckan (förhoppningsvis) precis så som det borde vara!

Detta kan lika gärna gå åt helvette, kanske får åka hem igen vid jul, men, då har jag ändå försökt. Så nu bär det av mot försöket och jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer bli tipptopp som bara den! Och att få dela detta med en så fantastisk vän som Alice gör allt bara ännu bättre!