I natt drömde jag en näst intill mardröm. Det var studentdag och jag gick runt på min lite för stela mottagning. Rätt som det var så insåg jag att jag hade missat mitt utspring. Det värsta. Så borta. Jag vaknade upp efter en stund av panik och sade till mig själv. "Okej, det var bara en dröm. det är lugnt. Det har inte varit än. Du kommer inte missa ditt utspring på grund av ren idioti."

Alla säger det, och vi pratar om det hela tiden. Men jag kan verkligen inte fatta att det är dags. Det är vår tur. Det är ofattbart. Det största som har hänt mig. Det kommer bli så otroligt roligt och sorgligt på samma gång. Jag går nu runt och är konstant nervös. En vecka i förtid. Det är ganska ansträngande. Jag är orolig för vad som kommer sen. Inte vad jag ska göra och sådant utan tomheten. Sommaren kommer bli så tom. Tur att jag har världens bästa vänner som kan ta min tid.

Och om ni ser mina händer skaka och jag kanske till och från flippar ut, så kan jag inte hjälpa det. Jag kommer bli normal igen.

Nu jävlar kör vi.