Det jag tänker om svårigheter med den där grejen/de där grejerna man EGENTLIGEN vill göra.
Den som sa ”if you don’t do it, you don’t really want it that much” har aldrig haft ångest.
Eller det tänker jag i alla fall. Åtminstone inte riktigt jävla ångest, inte den som verkligen påverkar ens liv. Jag kan bli så jävla arg över citat som dessa. Man kan läsa dem överallt på internet och sociala medier nu för tiden. Som om de skulle göra någons liv bättre. Jag tror även att den som sa det antagligen är man. Jag har många mål med mitt liv, men VARJE DAG tänker jag minst en gång att jag aldrig kommer nå mina mål. Jag har själv många gånger fallit offer, inte bara av ångestens dämpande effekt på kropp och energi, utan även den patriarkala effekten. Den som snubbar inte känner av på alls samma sätt. Många kvinnor ger upp sina drömmar för de dels förväntas ta ansvar på ett annat sätt än vad män gör. Dessutom får sällan kvinnor med sig den typen av självsäkerhet från barnsben.
FACT: En kvinna måste jobba dubbelt så hårt för att få hälften så mycket plats.
Tappar jag kanske orken av detta (med lite ångest på det) och vill då bara ge upp? Vilket är helt sjukt för jag borde vilja anstränga mig mer!!!
Jag har suttit på konstskola och tänkt att ”JAG SKA INTE VARA HÄR!!” sprungit ut och gråtit tills jag blev arg istället och kände det jag alltid borde känna: JAG SKA FAN VISA DEM JÄVLARNA.
Jag ska bara gå och ha lite ångest först.
För trotts detta är känslan av hopplöshet okej. Det är okej att inte alltid ha jättehögt självförtroende och kräva dagligen av sig själv att vara bäst. För hur lätt är det egenlitgen?
Min nya tatuering.
Mitt lilla monster. Det som annars kryper runt inuti mig lägger jag nu på ytan. Du ser att den har mitt hjärta på en påle, droppandes av blod och du ser, monstret ser lixom lite förvirrad ut. Som om det tänker på något annat. Det ser inte dig. Mitt lilla monster brukar styra min kropp. Den har fått mig att tvångsmässigt spy när jag var tonåring, och som barn maniskt samla på stenar för ingen sten skulle vara kvar ensam, men det var inte stenarna jag tyckte synd om, jag hade ångest. Det fick mig att bita ihop mina käkar så att tänderna inte skulle trilla ut. Den gav mig en hjärnskakning för ett år sedan. Gett mig många panikångestattacker. Tankar som har gjort mig rädd för mig själv. Trott att jag ska tappa all kontroll och springa till en bro och hoppa över kanten, helt utan att själv välja det. Eller kanske i samma kaotiska situation av total brist av kontroll, i all hast, raka av mig håret. Monstret har fått mig känna en oändlig nervositet. Förknippa denna nervositet med kärlek men va fan det här är inte kärlek det är ångest. Samtidigt som jag lider så av mitt lilla monster så älskar jag det, jag anammar det och vill ta hand om det. För utan det hade jag inte varit jag. Jag hade inte haft samma förståelse för människor. Jag hade inte växt som person på samma sätt och jag hade inte vetat vad lidande är, hur löjligt eller pretentiöst det än låter. Utan mitt monster kan jag inte nå riktigt rus, ett riktigt och genuint skratt. Utan mitt monster kan jag inte känna ångesten ända in i hjärtat där den där pålen sitter djupt. Men fan jag känner att jag lever i alla fall. Hjärtat sitter ändå där, efter allt.
2 november / 3 november
Något vi gjorde förra helgen. Jag och min syster.
20 oktober 2016
HEJ IGEN!
Hej då Håkan.
Lite midsommar
Love your selfie 2.0
När jag var i Jönköping förra helgen.
Bra saker att lära sig i livet.
Andra Långdagen 2016
När vi firade Alice på Åstol.
DEN STORA VILANS ROCKSKÅDESPEL 30 APRIL 2016
En ofixad kvinnokropp på 23 år som inte försöker, som bara är som den är.
Jag är hemskt ledsen att du inte kan älska din kropp. Jag vet hur det känns. Jag vet hur det är att vilja vara annorlunda. Att känna sig hemsk, ful, fel. Jag vet hur det känns att tänka ”de är säkert glada över att de inte är som mig”. Men jag vet också hur det känns att vinna över det där. Jag vet hur jobbigt det är att varje dag tänka ”Nej det är inte fel på mig. Det är inte fel på mig. Jo det är det visst! Nej, det ÄR det INTE!” Bara för kampen, dagliga kampen mot samhällets ramar. Tack vare internet kan man gå åt två håll och man kan välja vad man ska lyssna på och titta på. Det finns idag mycket representation av kvinnor i alla former och TACKA GUDARNA FÖR DET! Det finns också mycket hets. Hets hit och hets dit. ”Titta hit så ska jag säga dig hur du som kvinna ska träna för att få dina bikini-ben till sommaren! Eftersom DU inte duger som DU ÄR!” Grattis. Man kallar det för hälsosamt. Jag tror mindre stress, ångest och att njuta är mer hälsosamt. Komplex och självhat är vanligt i alla former och storlekar. Varför skäms vi så? Varför är det ingen som duger som dem är?
Du är mer än ditt utseende. Så jävla mycket mer.
Jag vet att jag uppskattas så som jag ser ut av andra, men det är inte det viktiga.
Jag uppskattar nu hur jag ser ut, efter så mycket hat. Det är det viktiga.
Jag klappar nu med kärlek på min mage.
Om någon nu tänker ”nej så vill jag inte se ut” eller "blä" så tycker jag synd om dig. Jag menar inte att man ska se ut som jag gör, jag menar att viljan att absolut INTE göra det är trakasserande och det hämmar DIG. Jag skiter i vad någon tycker. Mitt liv har blivit så jävla mycket bättre sedan jag älskar mig själv oavsett.
Denna kropp är rå-go att ta på.
Tack och hej.