I söndags ca 23.30 stod jag uppe på trappen utanför vår stora fina villa och rökte med Billie. Fort som attan går jag från att må jättebra till att behöva spy till att jag säger "jag tror jag svimmar." Jag vaknar av att jag sitter nedanför trappan och är helt bortdomnad i hela kroppen. Billie ringer ambulans och jag fattar inte alls vad som händer. Jag minns inte att jag föll ner för stentrappan ca tio steg och slog i huvudet rejält. När ambulanspersonalen kommer sätter de på mig en nackkrage, en sån där hård i plast. Jag får absolut inte röra nacken. De bär in mig i ambulansen och jag blundar hela tiden. De sticker mig i armarna och händerna flera gånger och jag skakar som fan. Att åka ambulans är otroligt läskigt och obehagligt. Du har ingen kontroll, bilen skakar som in i bara helvete och fort går det. Du är fastspänd men faller handlöst samtidigt. Jag kommer till sahlgrenska och det känns som att tio personer kollar min kropp på samma gång, "Känner du det här?". Kollar pupiller, sätter på allt möjligt konstiga saker på mig och spänner fast mig så jag inte kan röra mer än tår och fingrar. Jag är fastlåst i kanske en timma till jag blir röntgad och sedan en timma till. Allting gör ont och jag tänkter att jag kommer dö, varför svimmade jag? När kragen sedan kommer av flera timmar tidigare har jag en rejäl hjärnskakning och min hals är sträckt. Huvudet väger tio kilo mer helt plötsligt. Jag måste ta det lugnt nu i två veckor. Det har gått snart fyra dagar och det kryper redan i kroppen. Men jag är så jävla tacksam att det "bara" är en hjärnskakning. Fast fy fan va läskigt det var. I måndags hittade jag fyra elektroder på min kropp som de glömt ta bort, Jag har ett enromt blåmärke på höften som blir värre och värre. Min skalle är svullen och har sårskorpor och jag längtar hem och tillbaka till mitt liv! Men snart så.

Här är jag på natten: soon to be frigiven 04.13, från slangar in i mina vener följt av lite coola blåmärken: