Min syster Matilda sa en gång en sak till mig som förändrade mitt liv.

”Man är aldrig så elak mot sina vänner som man kan vara mot sig själv. Man kan säga så fruktansvärt hemska saker till sig själv som man aldrig skulle säga till en vän, då skulle man inte vara vänner. Men man kan säga det till sig själv, den enda person du måste leva med, konstant, varje dag, för resten av ditt liv.”

Jag är 20 år på dagen och jag spyr upp min födelsedagsmiddag med flit. Men det är inte jag som spyr det är min sjukdom. I två år led jag av bulimi, en sjukdom som för mig bottnade i ett helt liv fyllt av självhat och undantryckt ångest.

Jag har vuxit upp med en skev självbild. Lidit av socialfobi. Ljugit för mina vänner många gånger om under tonåren varför jag inte kan umgås. Trott att folk egentligen inte tycker om mig. Jag har sett mig själv i spegeln de senaste 21 åren av mitt 22 år långa liv och fullkomligt hatat den person som tittat tillbaka på mig.

Vi måste vara snälla mot varandra, respektera varandra precis som vi är, så länge vi är snälla mot varandra tillbaka. Annars fungerar det inte. Det blir kaos och misär och hat. Men vi kan vara fruktansvärt elaka mot oss själva. Vara fullkomligt respektlösa och känna hat. Vilket leder till kaos och misär och hat inom oss själva. I detta lilla skal som vi kånkar runt på. Det enda vi egentligen har.

Och det handlar inte om att se sig själv som bättre än andra, utan att se neutralt på alla och sig själv. Sluta jämföra. Sluta värdera.

Man kan aldrig veta hela sanningen om någon annan och man kan aldrig veta hela sanningen om sig själv. Ingen ser dig så som du ser dig själv. Du kan aldrig veta hur andra ser dig. Länge tänkte jag att folk ljög för mig när de t ex gav mig komplimanger eller sa bra saker om mig. De sa det för att vara snälla. Min psykolog som jag gick till för två år sedan sa att jag måste låta folk stå för det de säger till mig, om mig. Säger jag det jag verkligen tycker till andra om dem eller ljuger jag dem rätt upp i ansiktet? Jag är alltid ärlig så varför kan inte andra vara det? Någon jag tycker är otroligt vacker på alla sätt tycker inte om att se sig själv i spegeln. Någon annan jag tycker är otroligt rolig och underbar person får ångest över att den är jobbig eller fel. Någon jag ser upp till och alltid, alltid vill ha i mitt liv är rädd för att jag ska lämna den.

När jag mår dåligt och när jag inte tycker om mig själv så tappar jag mig själv. När jag tvivlar på min egen förmåga att vara en härlig person som folk tycker om, då förlorar jag min personlighet och blir totalt hämmad och kan inte vara mig själv bland mina vänner. Detta leder till att jag då mår sämre och tycker ännu mindre om mig själv. Så här har det varit nu ett tag. Igen. Förra veckan bestämde jag mig för att det är slut med detta. Jag tänkte att när jag ändå mår skit kan jag i alla fall börja med att vara mig själv igen. Och det har funkat.

I lördags skrattade jag från hjärtat igen. Jag fnittrade på ett sätt som bara ni som känner mig väl vet hur det skrattet är. Jag hade glömt bort det där skrattet. Vart hade det tagit vägen? Det är som att det hade trillat ner i mitt bottenlösa hål i min mage som slagit rot. Och när jag satt i Idas soffa och blåste upp ballonger och bestämt mig för att bara SLÄPPA LÖS MIG SJÄLV LIKT ETT HÅRIGT ODJUR så kom det där skrattet fram helt plötsligt. Ida såg på mig kärleksfullt och sa att jag var så jävla söt och go. Det kändes så bra. Jag märkte att mitt fnitter som kommer från hjärtat blev uppskattat igen. Mitt hjärtliga fnitter är något som en person som jag älskar, älskar hos mig. Det är en del av mig som jag själv älskar som hon också älskar.

Idag är jag kär i mig själv. Jag är inte perfekt och det är något jag älskar. Men jag måste fortfarande jobba på att inte tappa min personlighet. Men jag kan klappa på min bula på magen och välja att känna kärlek, visa upp mina rödprickiga armar och anamma min dubbelhaka. Jag kanske inte är den som alltid är rolig eller alltid har intressanta saker att säga. Men jag har mina fina sidor och jag kan välja att bjuda på mig själv även när tider är som svårast och det där bottenlösa hålet vill bara suga ner mitt hjärtliga fnitter som jag inte ens visste om att jag saknade så, och som mina vänner tycker så mycket om.

Tack för att ni ville läsa från mitt hjärta och min själ. Kram.