Mitt lilla monster. Det som annars kryper runt inuti mig lägger jag nu på ytan. Du ser att den har mitt hjärta på en påle, droppandes av blod och du ser, monstret ser lixom lite förvirrad ut. Som om det tänker på något annat. Det ser inte dig. Mitt lilla monster brukar styra min kropp. Den har fått mig att tvångsmässigt spy när jag var tonåring, och som barn maniskt samla på stenar för ingen sten skulle vara kvar ensam, men det var inte stenarna jag tyckte synd om, jag hade ångest. Det fick mig att bita ihop mina käkar så att tänderna inte skulle trilla ut. Den gav mig en hjärnskakning för ett år sedan. Gett mig många panikångestattacker. Tankar som har gjort mig rädd för mig själv. Trott att jag ska tappa all kontroll och springa till en bro och hoppa över kanten, helt utan att själv välja det. Eller kanske i samma kaotiska situation av total brist av kontroll, i all hast, raka av mig håret. Monstret har fått mig känna en oändlig nervositet. Förknippa denna nervositet med kärlek men va fan det här är inte kärlek det är ångest. Samtidigt som jag lider så av mitt lilla monster så älskar jag det, jag anammar det och vill ta hand om det. För utan det hade jag inte varit jag. Jag hade inte haft samma förståelse för människor. Jag hade inte växt som person på samma sätt och jag hade inte vetat vad lidande är, hur löjligt eller pretentiöst det än låter. Utan mitt monster kan jag inte nå riktigt rus, ett riktigt och genuint skratt. Utan mitt monster kan jag inte känna ångesten ända in i hjärtat där den där pålen sitter djupt. Men fan jag känner att jag lever i alla fall. Hjärtat sitter ändå där, efter allt.