DEN STORA VILANS ROCKSKÅDESPEL 30 APRIL 2016


En ofixad kvinnokropp på 23 år som inte försöker, som bara är som den är.

Det här inlägget är inte lätt för mig. Men jag ser hur JÄVLA långt jag har kommit. Jag gör detta för mig själv. För mig själv för några år sedan, för mig själv som barn, för mina framtida barn, för mig själv som tonåring.
För mig själv när jag var sjuk i bulimi.
 
Och jag gör det också för dig.
 
 

Jag är hemskt ledsen att du inte kan älska din kropp. Jag vet hur det känns. Jag vet hur det är att vilja vara annorlunda. Att känna sig hemsk, ful, fel. Jag vet hur det känns att tänka ”de är säkert glada över att de inte är som mig”. Men jag vet också hur det känns att vinna över det där. Jag vet hur jobbigt det är att varje dag tänka ”Nej det är inte fel på mig. Det är inte fel på mig. Jo det är det visst! Nej, det ÄR det INTE!” Bara för kampen, dagliga kampen mot samhällets ramar. Tack vare internet kan man gå åt två håll och man kan välja vad man ska lyssna på och titta på. Det finns idag mycket representation av kvinnor i alla former och TACKA GUDARNA FÖR DET! Det finns också mycket hets. Hets hit och hets dit. ”Titta hit så ska jag säga dig hur du som kvinna ska träna för att få dina bikini-ben till sommaren! Eftersom DU inte duger som DU ÄR!” Grattis. Man kallar det för hälsosamt. Jag tror mindre stress, ångest och att njuta är mer hälsosamt. Komplex och självhat är vanligt i alla former och storlekar. Varför skäms vi så? Varför är det ingen som duger som dem är?

Du är mer än ditt utseende. Så jävla mycket mer.

 

Jag vet att jag uppskattas så som jag ser ut av andra, men det är inte det viktiga.

 

Jag uppskattar nu hur jag ser ut, efter så mycket hat. Det är det viktiga.

 

Jag klappar nu med kärlek på min mage.

Om någon nu tänker ”nej så vill jag inte se ut” eller "blä" så tycker jag synd om dig. Jag menar inte att man ska se ut som jag gör, jag menar att viljan att absolut INTE göra det är trakasserande och det hämmar DIG. Jag skiter i vad någon tycker. Mitt liv har blivit så jävla mycket bättre sedan jag älskar mig själv oavsett.

Denna kropp är rå-go att ta på.

 

Tack och hej.


Blandat i april 2016

Ett födelsedagsbarn:
 
 
Ett burkhuve:
 
 
En inspirerande plats:
 
 
Ett par kusiner:
 
 

Dedicated to the one I love - The Mamas & the Papas

 
 

Det var Idas födelsedag och vi tog bilen till vår gamla hemstad Alingsås!


En Jämtlänsk påsk hos min morbror Erik, Emma och deras katt Steve.


Jag saknar dig, glöm inte bort mig. (Tänk på mig.)

Du kanske träffar en sådan där söt tjej. Lite indie och super-harmonisk. Som pratar med bebis-röst och är alltid glad och sprallig och har världens fantasi om allt och som aldrig är ledsen om det inte är så att typ en katt-jävel har dött. En sådan tjej som inte är trasig och som har perfekt hud och som alltid orkar trösta andra. Ni kanske skrattar 120% av tiden och du kanske kommer säga till mig att det är henne du är kär i. Hon kanske är en sån tjej som lixom inte visar att hon bryr sig om något, men ändå är perfekt. En sådan tjej som äter chips tre gånger om dagen men är ändå smal. En sådan tjej som aldrig behöver fixa håret, som aldrig behöver sminka sig för huden är så jävla perfekt och sa jag att hon hade en sån fantasi att hon säger roliga saker HELA TIDEN? ATT DU TYP ALDRIG SLUTAR SKRATTA? En sådan tjej som inte hetsar eller blir arg. En tjej som inte får ångest. En tjej som inte är trasig.

 

Du får inte träffa en sådan tjej.

Jag kan inte tävla mot henne.

 

 

Jag vet att jag är trasig.

 

Jag kanske behöver dig. Du kanske också behöver mig. Var kär i mig, som jag är i dig. Var kär i min ångest och mina jävla sår. Var kär i mina valkar och mina dåligt rakade armhålor. Min fula jävla frisyr på morgonen. Var kär i mig fast jag är tråkig ibland och inte gråter över katter. Var kär i mig fast jag sminkar mig och hetsar och blir arg. Var kär i mig fast jag är osäker och kanske inte vet hur jag ska bete mig. Jag vet att det kanske inte är så jävla kul när jag gråter. Jag gråter för ofta. För lätt. Över dig.

 

Var kär i mig fast jag är trasig.

Var kär i mig, som jag är i dig.

Kanske är du det? Vad vet jag, jag vet ingenting längre.

 

Du kan inte göra mig hel,

                              och inte jag dig.

 

 

 

 

Två ensamma människor, så långt ifrån varandra.

 

Är det inte sjukt sorgligt?

 

 

 

 


En liten fest hemma hos mig!


Love your selfie


Alice och Åke och en gran.


Jag har ett nytt hem!

 

Ludde spelar rock

 

CJDG

Se filmen om min favoritkonstnär: Carl Johan De Geer. HÄR!
 

Jag hatar att få frågan "hur mår du?" fast jag vet att folk bara bryr sig.

Jag är rädd för livet. För jag vet inte vad som komma skall. Nej, jag är livrädd för livet. ”Men du kan inte vara rädd för livet!” säger du. ”Hur ska du då våga leva?” Jag vet inte. Jag vet bara att jag är livrädd. Jag har så mycket känslor. Jag har förstått att jag är en otroligt känslig person. Jag har lätt till gråt. Jag har lätt att bli arg. Och jag har extremt nära till att känna kärlek och eufori. Jag kastas mellan känslor som en jävla gummiboll. Jag har alltid haft ångest. Nu hanterar jag den genom att gråta när jag kan. Det är nog det mest hälsosamma sättet.

Jag är rädd för att göra fel. När jag gör fel, och försöker vara cool med det och lixom "inte bry mig”, märker jag hur ful jag helt plötsligt känner mig. Det är som att hela ansiktet förvandlas och förvrängs när jag försöker spela cool. JAG BRYR MIG!!! Hellre skäms jag än känner mig som ett jävla monster.

Jag är en orolig människa, oroar mig i onödan, tar ut saker i förhand och får ont i magen av det. Blir lätt nervös. Tror att folk hatar mig. Okej, inte hatar det är ett "starkt ord"... Men tycker mindre om då? Egentligen inte bryr sig så mycket? Tror saker om mig eller tycker jag är tråkig/konstig/elak/dryg/ovärd.
 
Min framtid är svart men man får bara ta en dag i taget. Det är ändå så jävla läskigt.

Stora bitar från de senaste 15 månaderna har jag inget minne av. Förra vintern var så svart att jag minns kanske sammanlagt en vecka av den. Ibland mår jag bra i några dagar eller en vecka typ. Då går jag som på moln, för jag får mig en kick. En kick för att äntligen få en paus från ångest och trasiga ögon av timmar gråtandes. Man får njuta medan man kan. Jag har nu förstått att jag hade mycket ångest redan som barn. Jag undrar hur jag blev sådan här.
 

DEN STORA VILAN! 17 JANUARI 2016 @ TRUCKSTOP ALASKA