Jag skulle kunna försöka förklara med ord men det kommer aldrig att gå. Jag känner inte ens att det räcker med att skrika, dansa och ibland fälla en tår på konserterna. Ingenting räcker, ingenting ger rättvisa till hur mycket jag känner. Jag kan nog inte ens förstå det själv. Det känns som att folk ser det som så överdrivet. "jaja visst". Som om det man försöker beskriva inte är äkta. Bara en gammal grej som egentligen inte har den betydelse det har. Denna förklaring är nog det närmsta jag kan komma till att beskriva vad Håkan och hans musik betyder för mig.

Jag känner honom inte och det vet jag ju, men jag känner artisten, konsterterna är konstant eufori och hela själen exploderar liket en batteria, musiken är den bästa som finns och hela hans värld är smått övernaturlig på sitt egna lilla vis. Men det stör mig, så jävla innerligt mycket att det jag skriver bara känns som en fis i rymden i jämförelse på hur jag egentligen ser det. Håkan får ta mycket skit men det finns inte någonting som kan få mig att ändra min uppfattning. Han är inte perfekt men det är inte jag och inte du eller du eller du heller. Den största skillnaden mellan han och andra artister är att han är så äkta att han visar det.

Jag ser honom som en gammal bästavän. En vän som har stått mig nära i tretton år. Och man får tycka vad man vill, man får tycka att min text är klyschig och töntig, kanske till och med pretto men jag skiter i det för jag var tvungen att i alla fall försöka beskriva en bråkdel. Jag förväntar mig inte att någon förstår eller om detta är vettigt över huvud taget men vad gör väl det.

Jag kommer aldrig kunna beskriva min kärlek till denne underliga göteborgare och hans musik. Ingenting räcker till. Livet är så himla vackert och så himla mycket bättre med hans musik som soundtrack till ens vardag, och det är ta mig fan sanning.

Så Håkan min vän, fan världens bästa jävla artist, vi ses igen om några dagar på Way out west.